Eller att inte höra till...

Jag är en ensam människa. Nu invänder ni förstås, du har ju man och fyra barn, hur kan du vara ensam?  Men det är ett faktum, trots min underbara familj känner jag mig ofta ensam. Detta verkar vara något av ett tabu i vårt samhälle, att erkänna att man känner sig ledsen och ensam.

Det började egentligen redan i skolan. Jag var mobbad i grundskolan, speciellt i låg- och mellanstadiet och allt grundlades säkert där. Inte den typen av mobbing som inbegrep någon form av våld utan snarare utanförskap och glåpord. Jag hade som tur var ett fåtal kompisar men trivdes aldrig i skolan. Jag har smärtsamma minnen av hur jag försökte få uppmärksamhet. Minns hur jag tog med mig min storebrors "Game And Watch" och visst fungerade det, för stunden, det var många som ville prova. Men det går liksom inte att "köpa" vänner, men det förstod jag inte som barn.

Idag har jag inga vänner kvar från skoltiden. Ok, jag har sporadisk kontakt på Facebook med ett par stycken men inte mer än så. Överhuvudtaget har jag inga "barndomskompisar" kvar.

Visst har jag haft vänner under min uppväxt men de har liksom bara passerat förbi i mitt liv, ingen har blivit kvar. Jag vet inte vad jag gör för fel, något måste det väl vara eftersom jag inte lyckas behålla några vänner.

Sedan blev jag aktiv i hundutställningsvärlden och fick där flera mycket goda vänner. Dessa finns fortfarande kvar men nu när vi inte är aktiva i hundvärlden längre har de blivit mer perifa, vi träffas väldigt sällan nuförtiden vilket jag sörjer.

Vi bodde under drygt fem års tid i ett supermysigt bostadsområde här i Vendelsö och där hade vi ett par grannar som vi umgicks med. Hoppades att det skulle fortsätta efter flytten men mina farhågor besannades, förstås (jag är van vid det här laget...). Vi har bara sporadisk kontakt med dessa grannar idag.

Jag har även försökt bekanta mig lite närmare med flera föräldrar till barnens dagis-/skolkompisar men även där har det misslyckats totalt. Vi har bjudit hem flera på fika, det har varit jättetrevligt men sen har det inte hänt mer. Vi blir liksom aldrig bjudna tillbaka. Vet inte vad det beror på, är vi allmänt otrevliga eller är våra barn helt enkelt för stökiga? Har svårt att tro det sistnämnda, de brukar uppföra sig rätt väl när vi har gäster.

Det som jag tycker är jobbigast med detta att vi inte lyckas lära känna kompisars föräldrar bättre är att jag märker att barnen lider av det. Det blir ju automatiskt så att de barn vars föräldrar umgås också lär känna varandra bättre, leker oftare, träffas familjevis på fritiden, ofta även semestrar tillsammans. Detta blir våra barn utan vilket gör mig så ledsen.

Önskar faktiskt att någon kunde tala om vad jag gör för fel? Något måste det vara eftersom jag aldrig lyckas "höra till" :-/

Mitt i allt detta så saknar vi dessutom helt ett "socialt nätverk" runt vår familj. Mina syskon bor långt från oss, makens mamma är totalt ointresserad av oss och mina föräldrar bor i Norrtälje och då min pappa börjar bli gammal har mamma svårt att hinna med oss också. Känner mig ofta "ensam i världen" trots familjen som jag älskar över allt annat!!!

Nog om detta, det är fredag och underbart väder ute, jag ska försöka skjuta detta ifrån mig och njuta av helgen med min härliga familj!

 

marlene

4 juni 2010 10:43

Du är inte ensam! Man kan känna ensamhet även i en familj. Jag har det precis likadant. Vet inte heller vad jag gör för fel...

http://fdensammamamman.blogspot.com

 

Lotten

4 juni 2010 10:48

Jag vet Marlene... Problemet är att man tydligen inte får tala om detta, man får uppenbarligen inte känna sig ensam i vårt samhälle :-/

 

Ulrika

4 juni 2010 12:02

Men lilla gumman..... Du ÄR inte ensam! Vi finns här! Sen är det bara så svårt i detta stressade samhälle att hitta ett gemensamt tillfälle att umgås, men visst går det! Vi är fler som har det som du, visserligen har jag mor/syster/svärmor/svågrar i närheten men det är ju synd att säga att vi umgås, vi umgås inte heller med våra grannar och jag umgås inte med mina arbetskamrater på fritiden (vi har för oliak intressen helt enkelt). Men vi har desto flera vänner ute i landet och jag skulle vilja säga att vi kan ju av naturliga skäl inte umgås så ofta men när vi umgås så har vi kvalitetstid. Men jag är inte heller som person att jag måste ha nån på besök hemma varje dag, jo det finns ju såna personer. Hellre umgås med folk som man gillar lite mer sällan, än ofta med folk man inte gillar.
Försök se det positiva med att välja dina vänner som du vill umgås med även om det blir sällan. Din sociala status hänger inte ihop med hur många vänner du umgås med på fritiden, som vissa tycks tro, jämför med antal vänner på Facebook till exempel.
Nä, upp med hakan, livet är för kort för att gå och grubbla på såna saker! Du är unik och du är underbar som du är!
(Och jag är avundsjuk på dig som lyckats gå ner de där kilona, skulle också vilja tappa några stycken, det är så få så det borde ju inte vara omöjligt, har bara inte tillräcklig motivation)

 

Lotten

4 juni 2010 12:44

Tack Ulrika :-) Jag vet ju att ni finns där men jag önskar att vi träffades lite oftare i alla fall!

Tyvärr så är det svårt för mig att bara skaka av mig detta, jag mår dåligt av ensamheten :-( Jag lägger ingen prestige i att ha vänner men när man knappt har några så är det svårt att inte bli avundsjuk på dem som har... Har absolut inget behov av att umgås jämt och ständigt men det vore trevlig att ha besök ibland iaf :-/

 

Henriette

4 juni 2010 19:45

Är det inte så att säga det som är att vara vuxen... Att inse att man egentligen i grunden alltid är ensam... Och då menar jag på ett djupare plan. Det har inget att göra med hur många man har att umgås med. Att skaffa riktiga vänner är ju också betydligt svårare ju äldre man blir. För egen del är jag mycket hellre ensam än umgås ytligt med människor. Jag undviker alltid privat kontakt med grannar, arbetskamrater osv. Många är de människor som passerar genom ens liv i perioder. Vissa ger ordentliga avtryck andra minns man knappt.
Jag har några få vänner som jag är väldigt rädd om. De är utspridda över landet och de flesta träffar jag inte så ofta. Mail, FB och telefon underlättar ju men för några kanske det går 1 år mellan varven vi hörs. Men när vi gör det är det ändå som om vi träffades igår. Det är väl det som kännetecknar riktiga vänner. Det har inget med antal och avstånd att göra...
Så Lotten tro inte att alla andra har så mycket mer än du har... Det troligaste är att de du sneglar på bara har lättare för att umgås på ett ytligt plan med många för att kanske maskera sin egen ensamhet.

 

marlene

5 juni 2010 09:18

Det är en sak att välja ensamheten då och då, en annan om den är påtvingad. Jag skulle gärna behöva tacka nej till en inbjudan en endaste gång, men när man aldrig ens får en inbjudan då... jag tror det är lite så Lotten känner också.
Det här problemet förstår man inte om man blir bortbjuden då och då. Smärtan i att aldrig bli tillfrågad är så mycket större än själva ensamheten.

http://fdensammamamman.blogspot.com

 

Lotten

5 juni 2010 23:10

Tack Marlene :-) Du har så rätt, kunde inte ha skrivit det bättre själv!

 

Jill

7 juni 2010 08:43

Hej hopp, här var det dystert. Jag känner igen mig ibland och känner med Er, även om jag själv ofta är nöjd med att bara vara. Vad gör Ni under midsommarhelgen? Jag (och sambon) är ännu obokade, ideér emottages tacksamt! Campar Ni i närheten har vi alltid ett tält att slå upp. Kram Jill

 

marlene

9 juni 2010 23:25

Vi har inte heller bokat nåt och är barnfria... kanske dax för den där träffen :-)

http://fdensammamamman.blogspot.com

 

Lotten

9 juni 2010 23:32

Tyvärr så är vi för en gångs skull uppbokade, vi firar av tradition midsommar på Åland med mina föräldrar och min lillebror med sambo. Men vi måste definitivt träffas snart!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då jag nyligen köpt mig en Samsung Galaxy S med android så vill jag ju förstås kunna blogga från den. Pga detta så är nu bloggen flyttad hit, hoppas att jag blir lite bättre på att uppdatera den nu!   Ny adress för bloggen är alltså:   mittik...

Har ONT i ryggen just nu, som omväxling till armen   . Grejen är att jag får skylla mig själv och mina martyr-tendenser... Jag har en gammal skada i ryggen, gjorde illa den när jag jobbade på lager för hundra år sedan. Det är dock rätt sällsynt att j...

Jag läste någonstans att en vanlig genomsnittsfamilj har tio olika maträtter som de växlar mellan på vardagar, skulle inte förvåna mig om det stämmer. Jag har försökt variera matlagningen lite mer här hemma men det är inte speciellt populärt, barnen ...

Mitt liv är lite rörigt just nu, det är lite upp och ner hemma och med min spökande armbåge mitt i alltihop så känns det inte så roligt ibland :-( Men till det positiva är att jag faktiskt lyckats hålla vikten i sommar och nu till och med gått ner li...

Som många av er vet så älskar jag Twilight-böckerna och filmerna. Pinsamt nog så har jag läst böckerna ett antal gånger nu, både på svenska och engelska...   I dagarna har en Twilight-parodi premiär i USA, vet inte om den kommer till Sverige me...